Värmlandsteaterns Anne Franks dagbok på Tempelriddaren i Karlstad får på det stora hela alldeles godkänt. En klok blandning av drama, humor och värme som förvaltas väl av amatörensemblen.

Manus är från 1950-talet men regissör Jenny Lakmaker har förändrat en del för att komma närmare verkligheten – som alltså är en historia om den judiska familjen Frank i Amsterdam som under andra världskriget tvingas gå under jorden till följd av judeförföljelserna från nazisterna. Familjen, plus ytterligare en familj och en senare tillkommen ensam judisk man, tillbringar mer än ett år i gömstället innan de avslöjas och förs till koncentrationsläger. Fadern, Otto Frank, blev den ende från gömstället som överlevde Förintelsen. Genom bevarandet av Anne Franks dagbok har historien blivit världsberömd, dels som ett exempel på en förföljd familjs öde, men framförallt för att Anne Franks dagbokstankar speglar en normal tonårings funderingar i en onormal tid.

Scener från gömstället varvas med uppläsningar ur dagboken, scenen är byggd med tre fokus – Annes sovrum, som hon först delar med systern Margot, senare med tandläkaren Pfeffer, det gemensamma mat/umgängesrummet och vindsrummet där Peter van Pelts, den andra familjens unge son, bor.

Jag tycker att växlingen mellan dagboksuppläsning och spelade scener fungerar bra. Skådespelarna är balanserat återhållna och trots en viss kantighet och oflyt här och var, fungerar samspelet ändå bra, för att vara amatörteater är det fullt godkänt. Eftersom vi i publiken (eller åtminstone de av oss som fyllt 40) vet hur det slutar så är det berömvärt att vi ändå lockas att skratta då Annes obestridliga slagfärdighet och livslust tar överhanden. Likaså blir vi andhållet knäpptysta då hela sällskapet fryser till is av oväntade ljud från våningen under gömstället.

Min enda invändning är mot det övertydliga slutet. Jag behöver inte få reda på vem som hittade dagboken eller höra Otto Frank berätta hur han försökt återfinna sin familj. Man kunde ha hoppat direkt från scenen då nazisterna bryter sig in, till skådespelarnas redogörelse för sin karaktärs slutliga öde. Ska jag vara extremt petig är jag inte heller riktigt överens med Edit Franks frisyr efter paus, alldeles för 2012...

Men frånsett det tycker jag att man lyckats förträffligt med att få fram det pressande i situationen som avslöjar allas grundkaraktärer samtidigt som man låter Anne Franks tonårspersonlighet ta plats, blomstra och – mitt i allt elände – glädja oss alla.