I slutet av oktober, precis innan regnsäsongens början, är det torrt på savannen efter ett halvår av stekande sol. Under regnsäsongen förvandlas sedan South Luangwa national park i östra Zambia till ett Edens lustgård: grönt så det sticker i ögonen och obegripligt vackert. Allt det gröna, sköna gör dock att djuren blir svårare att upptäcka.

South Luangwa må inte vara lika välkänd som Serengeti i Tanzania eller Masai Mara i Kenya. Men koncentrationen av vilda djur är bland den högsta i Afrika – och du slipper dessutom horder av turister.

Även under torrperioden är parken otroligt vacker på sina håll, särskilt längs floden. Här och var skymtar faktiskt en del grönska. Med upp till 50 grader varmt är det på tok för hett att bege sig ut på safari mitt på dagen, detta görs istället under tidiga mornar och seneftermiddagar/kvällar.

Det är i det mjuka morgonljuset och sagolika kvällsljuset som parken visar sig från sin bästa sida. Inte bara på grund av ljuset utan även för att flest djur är aktiva då.

Guiden Pius, som tar oss med på tre så kallade game drives, safariturer med jeep, är fascinerande kunnig. Guiderna utbildas i fyra år och oavsett om vi frågar om giraffer, lejon, termiter, fåglar eller träd kan han svaret. Han rattar jeepen vant och tycks hitta överallt, trots att det knappt finns något som liknar vägar och än mindre vägskyltar.

Det första vi får syn på är mängder av flodhästar och krokodiler. Mitt bland flodhästarna, som är bland de allra farligaste djuren i Afrika, ser vi hur fiskare står i sina träkanoter bara några meter ifrån djuren. Jag frågar hur många fiskare som blir dödade av flodhästar och Pius svarar att tre har blivit det hittills i år, bara på den här platsen. Men många familjer är så fattiga att de inte har något annat val än att fortsätta utsätta sig för riskerna.

Så står den plötsligt där i eftermiddagssolen, den första giraffen. Den följs av många fler, båda vuxna och småttingar. Girafferna i South Luangwa är unika eftersom de har vita strumpor och fläckar som blir mindre och mindre uppåt halsen. Även zebrorna är unika med ränder som går runt magen.

Dessutom ser vi elefanter, bufflar, vårtsvin, leoparder och ofantliga mängder vackra antiloper som skuttar runt i det knastrande gräset. Bland mycket annat. I parken finns omkring 60 olika sorters djur och 400 fågelarter.

När solen börjar gå ner stannar vi för att fika och går för första gången ut ur jeepen. Solnedgången är utan tvekan den vackraste jag någonsin skådat. Plötsligt blir det liv i luckan när en av medresenärerna ser ett lejon! In i jeepen och vi sätter fart. På håll ser vi en liten flock lejon ute på en sandbank och jag förbannar min kamera som har svårt att klara övergången från eftermiddag till mörk kväll. En suddig lejonbild är allt jag får till.

Senare på kvällen kommer dock fler chanser, hur många som helst faktiskt.

En flock på 18 lejon dyker upp och bryr sig inte nämnvärt om jeepen eller strålkastarna. Det är en surrealistisk känsla att ha två busiga lejonungar lekandes bara en halvmeter från bilen (och min arm).

Nästa dag möter vi flocken igen. De har lyckats fälla en buffel under natten och kalasar nu på den. Flera av lejonen har halvt krupit in i buffeln medan de äter.

De som är mätta har lagt sig för att vila och ser nästan oförskämt nöjda och leende ut. I ögonvrån ser jag hur en lejonhane börjar para sig med en hona. Det går så fort att jag knappt hinner uppfatta det. Här snackar vi verkligen fyra sekunder! Guiden säger att vi bara behöver vänta en kvart för att se det hela igen. Under parningssäsongen parar sig lejonen nämligen var femtonde minut, sex dagar i sträck. Lejonhonan ser ut att tycka att fyra sekunder är mer än tillräckligt per gång och trillar ihop av utmattning alternativt uttråkning efteråt.

Det var för övrigt i Luangwa-dalen som walking safaris uppstod, det vill säga vandringar på savannen. Själv anmälde jag mig till en sådan som fick ställas in. Förutom en guide krävs två vakter, varav minst en med gevär, vilket inte gick att ordna med kort varsel. Tur det, sa en av mina zambiska vänner lättat och menade att det bara är turister som inte har vett nog att förstå hur farliga mötena med de vilda djuren kan bli.

Walking safari eller inte – för någon som jag, som alltid drömt om Afrikas savann, kunde safariupplevelsen knappast ha blivit bättre!

Även om jag med facit i hand borde ha valt en något svalare månad eller åtminstone bokat ett rum med luftkonditionering...

Chillar efter maten.