– Han hade precis kommit till parken och vi tappade honom tillfälligt ur sikte. Han hann runt till alla gethonorna i hagen, berättar Lillskogens djurgeneral Pia Karlsson.

Det är bister februariförmiddag och vi befinner oss i Mariebergsskogens populäraste sektion, om man frågar de yngsta besökarna.

Lillskogen har i decennier varit ett populärt utflyktsmål för förskoleklasser och småbarnsföräldrar. Få saker får en grinig fyraåring att vända humör snabbare än en ullig killing eller en gigantisk gris.

Ansvarig för verksamheten är Pia Karlsson, som sedan år 2000 dubblerar som lärare och djurparkschef. Det var då Lilleruds Naturbruksgymnasium tog över ansvaret för Lillskogen vilket gett en finfin ”win-win-effekt”. Eleverna på djurvårdarprogrammet får kontinuerlig praktisk erfarenhet och djuren får god daglig omsorg.

Pia tittar sig omkring och ler brett:

– Det fungerar väldigt bra och själv trivs jag enormt, jag är nog lite djurtokig om sanningen ska fram. Hemma på gården har jag hästar, får, höns, ankor, kaniner, hundar och katter. Jag brukar säga att jag har en djurpark i stan och en hemma, haha.

Lillskogen är öppen året runt, men det är inte förrän kring påsk när de duniga kycklingarna visas upp som trycket börjar tillta. Däromkring föds också lammen och killingarna, vilka är säkra publikmagneter.

Månaderna dessförinnan är därför viktiga.

Det gäller nämligen att se till att föryngringen sker på rätt sätt, med rätt djur och i rätt tid. Från november-december och framåt har Pia Karlsson ett digert schema för de olika arterna som alla har olika dräktighetstider.

– I vissa fall kan vi använda våra egna djur som avelsdjur, men det händer ofta att vi får låna in från andra gårdar. I år har vi till exempel fått in en ny ko som skulle ha varit dräktig, men tyvärr visade det sig inte vara fallet. Och så självklart Linderödsgalten Ernst som hämtades hit från Lindesberg.

Vi knallar längst sydväst på området där de imponerande grisarna har sina avdelade ytor. Suggorna Hulda och Julia gör intryck med sin storlek, blott ettårige Ernst än så länge enbart med sin hårfärg.

I pälsen är han skarpt rödlätt, påminnande om en viss FBK-legendar i kulören.

– Faktum är att det var nära att han fått heta Jönsson, men så visade det sig att han redan var ”döpt”. Under åren har vi haft lite olika teman – ganska nyligen fick vi slut på Astrid Lindgren-relaterade namn, till exempel.

Ett halvt stenkast bort står samtidigt två av Lillerudseleverna i den lilla kaninhagen och krattar hö och gör fint åt den inte alls så lilla kaninen Alfred. Med sina nio kilo gör han skäl för artnamnet belgisk jättekanin.

De båda Matildorna, Andersson (från Hammarö) och Gustavsson (från Karlskoga) kan inte tänka sig en bättre skoltillvaro:

– I höstas var vi här varannan vecka, nu blir det ännu mer ofta. Det är kanonkul att få vara så nära djuren och se till att de har det bra. Att få jobba med något liknande så småningom vore grymt, säger Matilda Gustavsson.

• Fryser inte djuren när de är utomhus hela vintern?

– Nej, inte om de får ordentligt med mat och torra liggplatser, menar Matilda Andersson.

Just den här vintern har kylan inte varit något problem överhuvudtaget, förklarar Pia Karlsson. Enda bekymret vid låga temperaturer är att vattnet fryser snabbt, vilket gör att man får byta snabbare. Blåsigt och blött väder är värre.

– På så vis var det en ganska eländig vinter för dem ända in i januari. Det syns på dem att de blir molokna när det blåser och regnar.

I den familjära miljön kring Lillskogen, med å ena sidan hundratals år gamla sätergårdar och å andra sidan glada ungdomar som knallar runt och fixar och donar, kan man möjligen få intrycket att det hela sköts lite på en höft. Så är det inte alls. Lillskogen lyder under samma bestämmelser som andra professionella djurparker i Sverige.

Till exempel kom så sent som vid årsskiftet en ny förordning för djurhållningen som krävde justeringar:

– Ja, i det innebar det att vi fick ordna lite större burar i smådjurshuset till våra marsvin och degus. Och frettarna, tamillrarna alltså, ska vi bygga en utevoljär till, ungefär som hönorna och ankorna har det. Det är bra, besökarna vill att det händer saker och utvecklas och djuren får mer utrymme att röra sig på, förklarar Pia Karlsson.

• Hur är det efter säsongen? Behåller ni alla djur, eller får några gå till de ”sälla jaktmarkerna”?

– Nja, vi har samarbete med olika gårdar och uppfödare, så det brukar bli ett 20-tal djur varje höst som får nya hem. Annars får de vara här, leva och åldras. Om de faller för åldersstrecket eller blir sjuka får de komma till djurhimlen.