Men när de väl börjar spela förstår jag valet att låta Takidas pretention ge plats åt obrydd spelglädje.

De spelar ut korten väl, det uppmanas till allsång redan på inledande Du är ju allting och det blir formlös lekstuga mer än en gång.

Men den grungiga sörjan och de upprepande texterna förtjänar sågen, även om såväl fräna blåsbacktracks som ledinvibbar är välkomna.

När jag i pressrummet kör på Mac Demarco och känner den upplevelsen förhöjas av Stiftelsens tunga hand, kan jag mycket väl fått min första insikt till tjusningen med strypsex.