Alldeles utmärkt, visar det sig. Det norska punkrockbandet har trots allt bytt sångare ett flertal gånger under sina 25 år i branschen. Hank von Helvete var inte först, bara störst.

Britten Tony Sylvester gör ett utmärkt jobb med att fylla von Helvetes skor.  Med sina två meter är han en imponerande gestalt på scenen, och den tatuerade kulmagen kräver ytterligare respekt. Skägget och skräcksminket, kläderna och kaxigheten gör att det på långt håll faktiskt är lätt att missta honom för föregångaren, inte minst när han skämtsamt börjar reta upp publiken.

”Visste ni att det var här i Karlstäääd, 1905, som Sverige äntligen gjorde sig självständigt från sin modernation Norge?” börjar han, och möts av kärleksfulla burop. ”Det är sant! Det är sant! Nu har vi kommit hit för att återerövra en del av vårt gamla revir”.

Under spelningens 75 minuter i en nattkylig Mariebergsskog blir erövringen ett faktum. Publiken är beklämmande nog bara en tredjedel så stor som Stiftelsens var några timmar tidigare, men desto mer alert och på betydligt gladare humör. Kanske är det så enkelt att alkoholen bär en del av ansvaret?

Kanske. Troligare är dock att bandets fanskara som kallar sig Turbojugend lyckas smitta andra med sin entusiasm. De finns överallt i natt och känns igen på sina medlemsjackor i jeanstyg med logotypen, en bikerkepa, broderad baktill. I mitten av publikhavet svajar till och med en stor regnbågsflagga med kepsloggan i relief – månne av en norrländsk anhängare som vill stötta Tornedalen Pride, som äger rum samma helg fast över hundra mil norrut.

Vi får inte heller glömma bandets spelglädje, som uppenbarligen inte mattats av det minsta trots att gänget i år fyller ett kvartssekel. Med bara ett fåtal korta pauser smattrar de ifrån sig standardnummer efter standardnummer av sin treackordiga dödspunk med tydliga influenser från amerikanskt 70-tal. 

Sju timmar tidigare stod den enda överlevande medlemmen från Ramones på samma scen och lirade uttråkat hits från sina forna storhetsdagar. I natt fick Karlstad möta en grupp som i andan verkligen är sanna arvtagare till Hey Ho, Let's Go-soundet. Om man bortser från könsorden och de sexuella anspelningarna i låtar som I got erection och Fuck the world, vill säga – dem hade Joey Ramone inte rört i ens med tång.