I höst blir Ring extra aktuell när självbiografin Livet släpps. Frågan är bara om en mer sönderspoilad bok någonsin sålts i svenska boklådor? 

Trots allt har han under sin 20-åriga karriär öppet delat med sig av sina bryderier, med en ärlighet som varit nästan påträngande. För Karlstad-publiken gör han inget undantag. Inre och yttre demoner avhandlas i vanlig ordning samsat med politiska klagobrev, hyllningar till förorten och rörande minnesporträtt av närstående som lämnat oss.

"Klassiskt är enda målet", skrev Ring på Twitter inför dagens konsert. Det är inte långt från att han uppnår det, med intensiva versioner av låtar som Jag skriver för er och Själen av en vän.

Banduppsättningen är också den en för hiphop-historieboken som journalisten Ametist Azordegan skriver på. Förutom rappkollegor, en DJ och supersköna sångerskan Samia, begåvas scenen med cello, gitarr, bas och elorgel, och det är ett härligt livegung hela timmen av musiker som verkar ha roligt när de spelar. 

Med en stor skara gästartister och ett inledande medley av gamla Ken-snuttar, blir slutintrycket dock något splittrat, om än tungt.

Avslutningen med 2000-talet plus Nu måste vi dra är dessutom lite för väntad, även om det är svårt att se hur han skulle kunna göra annorlunda utan att uppröra publiken alltför mycket. Som upplägget är nu skakas det på höfterna ända borta vid tacosbilen i öltältet. En bra ösräckvid, alltså, till och med bättre än Stiftelsens. Men det gör inte setlistan originellare.

För att avsluta med lite extra gnäll är det faktiskt svårt att komma över besvikelsen som drabbar en när Ring säger att han ska ta in på scenen den rappare som lade tyngsta versen i Stor-låten Swish – och det visar sig vara någon annan än Linda Pira.

Gee Dixon är förstås bra han med. Bara inte klassisk.