Fast det ska sägas att under en yxig, halvdan och konsertlång inledning beundrar jag mest hur låt efter låt tillåts glida in i varandra.

Publikkontakt och mellansnack är uttjatat, men det tar vi en annan gång. För när Ulf väl öppnar munnen inför jättepubliken kommer något kul och klarsynt.

Han håller politiska brandtal, Jimmie Åkesson får den mest rättfärdiga råsopen den här sidan Kartellen, det skämtas om kivikstrappor och kastas gitarrer. Även musikaliskt lyfter det rejält efter en pliktskyldig Öppna Landskap en timma in i setet.

Allra bäst är en brutal, atmosfärig och svindlande Omaha, som mynnar ut i en lika bra När vi var kungar.