Ur tältets högtalare strömmar Frank Sinatras Willow weep for me. En bättre introduktion till Weeping Willows finns knappast. Inte enbart av den uppenbara anledningen att han sjunger om ett weeping willow tree, utan även rent musikaliskt. 


De sensuella stråkarna och Magnus Carlsons förföriska röst stämmer upp i The world is far away, som även öppnar nya albumet The time has come.


Den röda sammetsfonden bakom bandet förstärker atmosfären på ett beundransvärt sätt. Det känns som vara på fest i ett gigantiskt hjärta. 
Magnus Carlson säger att deras spelning i Mariebergsskogen under Putte i Parken 2012 är ett av deras finaste konsertminnen. Det luktar fjäsk, men hans genuina sätt får det att framstå som absolut sanning.



Svängiga Grains of sand följs av glittrande vemod i The burden. Båda tagna från albumet Fear & Love som släpptes för sju år sedan. Fansen har fått vänta på en uppföljare. Men som titeln på nya albumet avslöjar har tiden kommit. 
Innan de spelar Let the river flow förklarar Carlson lättnaden över att äntligen kunna presentera nya låtar. Men sanningen är att spelningens bästa spår är guldkorn från förr.

Popdängan Touch me från 2001 får ny kostym anno 2014. Även Presence-plattans maffiga öppning Stairs från 2004 hittar hem. I rätt värld hade den avslutat. Men Broken promise land gör ett bra jobb med att knyta ihop säcken.



När Lars Winnerbäck väl äntrar scenen har publiken strömmat till rejält. Det råder inga tvivel om att huvudakten är på plats. En pigg version av Dom tomma stegen får jublen att tillfälligt dränka gitarrerna. Winnerbäck ler och nickar åt publiken. 
Han är känd för att vara fåordig, men vad betyder mellansnack när låtarna är ren berättarkonst? Vi åkte aldrig ut till havet är ett starkt exempel.


Efter en mörkt skimrande Vem som helst blues förklarar Winnerbäck att han köpt en ny gitarr för turnén. Den låter så här, säger han, och bränner sedan av Nånting större till publikens vrål. Det är en simpel men ack så stilig övergång. 
Melodigitarristen Ola Nyström, som även spelar i Weeping Willows, får därefter publiken än mer galen med introt till Dunkla rum. Men efterföljande Skolklockan är i en klass för sig. Tung och ödesmättad.



Winnerbäck bjuder på nya låtlistor varje kväll under turnén. I ett konsertklimat som ofta präglas av rutin och tydligt utstakade vägar är detta en frisk fläkt. Tro inte att du ska kunna googla fram en setlist inför konserten här inte. 
Kvällens största allsång utbryter till Ingen soldat. Winnerbäck överröstas stundtals helt av publiken. Men allra bäst gensvar får Elden, som sätter fyr på hela tältet. 
Senaste albumets titelspår Hosianna är hjärtskärande vackert, och skulle bli en bra final. Men publikfriande hits som Kom ihåg mig och Solen i ögonen kommer i vägen.

Avslutningen räddas dock skickligt upp med en avklädd version av Utkast till ett brev. När Winnerbäck sjunger att ingen ska se honom gå ned sig, är vi med på noterna. Han står stadigt.