I Rumänien är de hatade och diskriminerade. I Sverige tigger de för att kunna betala sina barns skolavgifter. VF har träffat den grupp romer som tidigare bodde i ett läger intill E18.
– Vi skäms över att tigga, men vi offrar oss för våra familjer. Här behandlas vi som människor, säger 25-åriga Ionel.
För en månad sedan tog sig Gabriela, Marius, Viorel, Ionel, Valentin och några av deras vänner från Buzan i Rumänien till Karlstad i Sverige.
Städerna är ungefär lika stora, men har helt olika förutsättningar.
– I Buzan bodde vi i dåliga hus gjorda av lera. En del hyrde dyra hus av staten. Vi är diskriminerade överallt i Rumänien. Som romer är vi en minoritet som marginaliseras och ses som onormala, berättar Ionel.
– Går vi till sjukhus hemma får vi inte samma hjälp som rumäner. Dricker vi ur ett glas så slänger rumänerna det sen. Vi kan inte kämpa emot. Här i Sverige kan vi äta vid samma bord som svenskar. Vi ser oss som mycket väl behandlade här, fortsätter han.
25-åriga Ionel jobbade inom byggindustrin i Buzan innan han blev arbetslös. Den två år äldre brodern Viorel var cykelförsäljare, men affären gick i konkurs.
– Vi hörde från andra som varit i Sverige att det fanns hjälp att få här. Vissa har fått jobb som dagligarbetare inom jordbruk, det skulle vi också gärna göra. Vi vill inte tigga, men vi har inget val. Det kostar 800 kronor i månaden för ett barn att gå i skolan i Rumänien. Det går bland annat till uniformer, böcker och en klassfond, säger Ionel.
På bara en månad har han snappat upp lite svenska. Engelska förstår han efter att ha sett actionfilmer på tv i hemlandet, men det är svårare att prata. När VF träffar sällskapet hjälper en tolk till med översättningen. Viorel, Ionel, Valentin, Gabriela och Marius berättar om hur de för en vecka sedan campade under en presenning intill E18.
– Det var inte bra, men vi ville ha en isolerad plats där vi inte syntes. Vi skäms.
Då var de tolv personer. Nu har flera av dem åkt hem till Rumänien igen.
– En av kvinnorna var gravid, de saknade familjen och det uppstod problem hemma. Någon hade barn som låg på sjukhus. Det är svårt att vara utan familjen och sina barn, säger Ionel.
I slutet av förra veckan fick han och resten av gruppen hjälp av frivilliga med att lämna lägret vid motorvägsmotet. De har fått kläder och bor tillfälligt i en enkel stuga i utkanten av Karlstad. Om två veckor står de utan bostad igen, då är stugan bokad för andra ändamål.
– Vi drömmer om att kunna leva ett normalt liv, att bo i ett hus, ha ett jobb och kunna ge våra barn mat. Vi behöver inga rikedomar. När det börjar bli kallt i Sverige åker vi tillbaka till Rumänien igen, säger Ionel.
Han och vännerna lever strukturerat. De går upp halv åtta om mornarna, dricker kaffe och timmen senare ger de sig ut för att tigga. Fram till 17-snåret sitter de på varsin plats som de känner till sedan innan. Sedan möts de upp, äter något, pratar om hur dagen varit och sover.
I snitt brukar de få ihop lite mat och mellan 200 och 300 kronor om dagen. När VF skrev om Biltemas uppmaning om att inte ge pengar till tiggare häromdagen märkte de av en markant skillnad i folks givmildhet.
– Folk säger åt oss att gå, de har pekat på löpsedlarna och sagt ”titta här, du får aldrig mer pengar”. Det känns jättejobbigt. Man mår dåligt i vanliga fall när man ser folk som tittar bort. Men jag försöker tänka på att jag gör det här för min familj. Vissa dagar har jag fått fem kronor, en gång var det en man som gav mig 600 kronor, säger Ionel.
• Finns det organiserade ”tiggarligor”?
– Vi har hört rykten om att det finns bussar som hämtar upp folk och om bossar som lockar folk i Rumänien och Bulgarien med att det finns jobb i Sverige. Men när de kommer hit finns inga jobb. De får tigga och ge pengar till bossen i stället. Men varför skulle man tigga varje dag om det var ligor? Då skulle det nog handla om annan kriminalitet, tror Ionel.
– Jag vill inte sättas i samma kategori som folk som gör något dumt. De flesta som tigger har inga jobb, men det är inte dåliga människor, fortsätter han.
Han och vännerna funderar på hur de ska kunna bevisa att de inte tillhör någon liga.
– Det är svårt. Vi kan visa papper på att vi skickar hem pengar till familjen i Rumänien, det kanske kan hjälpa.
• Har ni varit i kontakt med Arbetsförmedlingen?
– Nej, vi har ingen aning om vart vi kan vända oss. Vi vill gärna jobba och hjälpa till. Här är vi tacksamma även om vi inte får några pengar från folk. I Rumänien är vi hatade av alla på grund av att vi är romer.
• Tidigare artiklar i ämnet:
Polis sprider ”tiggarmyt” på Facebook