Se bakom kulisserna på föreställningarna här.

Ännu ett stort operaprojekt rullade igång på torsdagskvällen på Värmlandsoperan. Med Barberaren i Sevilla inleddes Trilogin i regissören Tobias Kratzers tolkning, där tre operor skall spelas i följd ett antal gånger under närmare ett halvt år framåt.

Det är en imponerande satsning, och det börjar med en kraftfull rivstart som bådar gott för fortsättningen.

Denna Barberare är inte bara musikaliskt helgjuten, den är rolig, uppfinningsrik och fylld av ett sällsynt gott humör. En udd kärleksfull ironi gentemot operakonstens schabloner fullbordar bilden. Inte undra på, då, att premiärpubliken var hänförd.

En liten operascen kräver finurliga lösningar. Här spelas handlingen upp på en förbluffande smal främre del av scenen, medan orkestern hela tiden finns i fonden – en ovanlig, elegant, och stark scenlösning.

Inte bara finns orkestern med i blickfånget; dess dirigent, Per-Otto Johansson, dras med jämna mellanrum in i handlingen. Och scenrummet utnyttjas på ett närmast Västanå-inspirerat vis: sångare rör sig runt kring salongen, och spelar stundtals både mot och med publiken.

Operans nav, dess nyckelpar, är förstås greve Almaviva och Figaro. Barberaren Figaro skall hjälpa greven att vinna Rosinas kärlek och rädda henne undan den slemme beskyddaren Bartolo. Och Figaro, i Anton Ljungkvists resliga gestalt, är i denna uppsättning en Balosmidig, klurig och hyperegocentrisk bjässe.

Sällan har väl faktotum-arian, Figaros så välkända entré i dramat, gjorts charmfullare och mer avväpnande än här. Figaro vet sitt värde och det kostar greven bra många sedlar att få honom med sig. Den invid Figaro så småväxte men intensive greven, med Petter Moens vackra och välmodulerade tenor, ter sig länge mjukt och vänligt kärleksfull, närmast litet bortkommen bredvid den självsäkre barberaren. En helt annan sida anas vid operans slut.

Det sjungs och spelas med samma goda humör och känsliga precision. Man kan förundras över att denna genomarbetade opera, över två och en halv timme lång, utgör endast första delen av en trilogi. Här har vi sannerligen sångare som får visa sin vokala uthållighet och dramatiska begåvning. Och det gör dom.

Frida Engström sjunger Rosinas roll med säker och vacker sopran, och Peter Kajlinger som Bartolo både sjunger och agerar på ett enastående sätt, genom svåra arior och handfast fysisk förnedring.

Det är svårt att finna svaga punkter i denna rasande skickliga föreställning. Kanske blir det ett eller annat komiskt moment för mycket, möjligen är Kratzer stundtals litet för uppfinningsrik – så att musiken kommer i skymundan av spexet, burleskeriet. Man anar dock att denna glättighet, detta lätta anslag, är högst medvetet.

Om det vi ser är första delen i en trilogi om det gamla samhällets undergång i revolution och kontrarevolution ter sig detta närmast som den gamla ordningens sista ryckningar, fyllda av aningslös njutningslystnad, bråddjupa klasskillnader och våld under ytan. Snart kanske inte greven längre kan köpa militärens stöd med de sedlar som frikostigt regnar över scenen.

Regissören har alltså tagit sig stora friheter med librettot. Nytolkning och modernisering av dramatik, inte minst opera, är en vansklig sak som lätt kan gå illa.

Att det fungerar så bra här har nog att göra med att Barberaren i obearbetad form är en rätt banal sak, klichéfylld och utan riktig nerv. Här lyfter operan genom rapp dialog, högt tempo – och inte minst genom det skickligt förvaltade slutet.

Till slut vinner greven sin Rosinda. Men det räcker inte. Han misshandlar och förnedrar, till synes lustfyllt, sin rival. Figaros och Rosindas ansiktsuttryck stelnar. Det är styvt gjort, och det pekar framåt mot mörkare toner de kommande dagarna.