Den besynnerliga humorgruppen Klungan är definitivt inga främlingar inom svenskt nöjesliv. Men under torsdagen och fredagen gör de Karlstad-debut på Scalateatern.



Förra hösten var det tio år sedan Klungan bildades i Umeå. Under åren har de fyllt Sveriges salonger med föreställningar som Stämning och Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter. Titlarna ifråga kan tillämpas som en beskrivning av hörnstenarna i deras estetik.

De är mästare på att arbeta med stämning och genom koreografen Birgitta Egerbladh kan de så gott som flyga över scenen. 
Den nya föreställningen På rätt sida om okej är det tredje samarbetet med Egerbladh, som funnits med i leken sedan 2008. 
För den som missat deras föreställningar kanske Klungan ändå känns bekant. De ligger bakom SVT-serien Ingen bor i skogen, och några ur gänget har även bidragit till P3:s populära humorsatsning Mammas nya kille. 



Klungans publik växer ständigt. I september spelades nya föreställningen sex gånger på Södra teatern i Stockholm, under fem dagar. Karlstad får nöja sig med två. Inte så illa med tanke på att det är deras första besök. Med undantag för medlemmen Olof Wretling som bor här sedan fyra år.

Det är dennes karaktär Katla från Mammas nya kille som kammar hem flest applåder vid sin entré en bit in i föreställningen. Karaktären håller fortfarande.
Föreställningen börjar ganska logiskt. Eller ja, på Klungans vis.

Ensemblen kommer ut iklädda finkostymer prydda med fågelbajs, samtidigt som de dansar någon form av manisk måsdans.

Introduktionsmelodin är signerad värmländske virtuosen Christian Gabel, och rör sig i samma landskap som hans musikprojekt 1900. Det krockar naturligtvis oerhört, och bidrar till komiken.



Precis som utlovat arbetas det mycket med ljud under kvällen. De använder rummet på ett beundransvärt sätt. Som roligast blir det då en efter en sjunger så synd med en så fin pojk med autotune-effekt på rösterna. Det känns oerhört malplacerat, och det är ju det som är Klungans styrka. Det malplacerade.

De brinner för människor som vill så mycket men är så lite. Exempelvis fordonsteknikern Jens från Robertsfors som vill åka inlines i Beverly Hills, men hamnar bakom disken. Eller bekräftelsehungriga Jan Axel med schäfernäsan.


Deras skickliga användande av dialekter är en av anledningarna till att de går hem hos alla. Men den främsta orsaken till att alla ligger dubbelvikta av skratt på Scalateatern är att de trycker på den där punkten i oss.

Den som både svider och kittlar. Vi lider alla av tillkortakommanden på ett eller annat sätt. Klungan gör oss tjänsten att förgylla vår bräcklighet.