På fredagen samlades representanter från de fem kommunerna på Karlstad Airport för att skriva under avsiktsförklaringen. Grundtanken: att inte längre se kommungränserna som murar i några sammanhang.

Till en början ska KBA verka inom tre områden:

• Kommunikationer: bättre pendlingstider, smidigare resvägar – både mellan de berörda kommunerna och ut till övriga världen. Tillsammans väger man tyngre när det gäller att påverka myndigheter och resebolag.

• Företagsklimatet: ska stärkas, bland annat med gemensamma aktiviteter och ett annorlunda tänk i samband med etableringsfrågor. Om lämplig mark saknas i en kommun ska tjänstemännen ha övriga fyra i åtanke.

• Marknadsföring: De fem kommunerna har tillsammans över 134 000 invånare, vilket blir ett stort plus när man ska profilera sig utåt. Det nya platsvarumärket för Karlstad kan komma till bredare användning.

Meningen är också att man framöver ska nå en samsyn i frågor om etablering av nya handelsområden, jämställdhet och mångfald, insatser tillsammans med klustren i regionen och Karlstads universitet. Och så vidare.

Politikerna verkade entusiastiska:

– Det här är helt klart rätt väg att gå, även vi i Karlstad framstår som små med 87 000 invånare när vi är ute i större sammanhang. Att ha en etablerad samverkansregion med 134 000 i ryggen smäller högre, och med den rörlighet som finns och de korta avstånden har det ju ingen betydelse om man bor i Forshaga, Grums eller Karlstad, menar Per-Samuel Nisser, kommunstyrelseord­förande (M) i Karlstad.

Frågan är dock om det fungerar i praktiken?

På 1990-talet drogs Etableringsregion Karlstad igång, med likartade intentioner. Man skulle locka företag, ha en gemensam arbetsmarknad, gemensamma marknadsföringsinsatser. Det resulterade i schismer och dålig stämning, och ebbade så småningom ut i ingenting.

Angelica Rage, kommunalråd (S) i Forshaga var med då det begav sig:

– Problemet då var till stor del attityden från Karlstads sida. Man var ovilliga att dela med sig, och man hade heller ingen fungerande näringslivsorganisation. Mycket av kraften gick åt att bygga upp den.

– Nu ser jag en helt annan och ödmjukare attityd, och dessutom har vi i alla kommuner fått vänja oss vid samverkan. Vi samarbetar sedan åratal om räddningstjänst, gymnasieskolor, överförmyndare, IT och så vidare. Tiden är mogen. Jag tror det kan bli riktigt bra!