När hennes pappa mördades i Somalia flydde den då 15-åriga Faiza Abdirisaq ensam till Sverige. Som 20-åring har hon i dag lyckats bygga upp ett nytt och tryggt liv med vänner, jobb inom äldreomsorgen och ideella engagemang med fokus på integration. Men ärren från hemlandet Somalia bär hon alltid med sig.

– När pappa försvann ville jag inte vara kvar. Jag hade tur som lyckades ta mig till Sverige och fick uppehållstillstånd på en månad, säger hon när VF träffar henne i lägenheten hon delar med en kompis i Karlstad.

Liksom majoriteten av somaliska kvinnor är Faiza Abdirisaq könsstympad.

Hon var sex år gammal när två kvinnor utrustade med sax kom hem till familjens lägenhet för att utföra sunna, vilket innebär att klitoris klipps bort.

– Jag kommer ihåg exakt, det är inget man glömmer. Kvinnorna var korta och tjocka. Hon som höll i saxen hade en blommig sjal med sig. Allt gjordes utan bedövning och det gjorde så fruktansvärt ont. De sydde inte, jag fick inga mediciner och det sved och blödde när jag kissade. Efteråt ville jag inte leka längre, det gjorde för ont. Jag var ledsen och bara satt.

Hennes ögon tåras när hon berättar. Det är inget lätt ämne att prata om, men hon gör det för att sprida information och kunskap.

– Det är känsligt, det sitter djupt och jag har ärr. Könsstympning är hemskt, och det behövs utbildning så folk förstår vad det handlar om. Man får problem med urin och mens och kan dö av det. En kompis fick nyligen vet att en könsstympad kompis till henne dött i Somalia efter att hon blött för mycket under sin första förlossning, säger Faiza Abdirisaq.

Hon minns att hennes mamma och mormor diskuterade hennes könsstympning innan den ägde rum.

– Mamma var utbildad och ville inte att jag skulle utsättas för den grövsta formen. Men mormor var mer traditionell och tyckte att det skulle vara omoraliskt och undrade vem som skulle vilja gifta sig med mig då. Det ses som en garanti för att kvinnan inte haft sex med någon annan innan giftermål. Det är en traditionell kvinnofråga som handlar om familjens heder och att vara en duktig flicka.

Hennes mamma fick sin vilja igenom och Faiza Abdirisaq slapp utsättas för den grövsta formen av könsstympning som kallas infibulation eller faraonisk omskärelse, där både klitoris och de inre och yttre blygdläpparna skärs bort innan underlivet sys ihop och det bara lämnas ett litet hål kvar. En av hennes två yngre systrar har helt klarat sig undan traditionen.

– Mamma blev emot könsstympning när hon såg hur jag och min ena syster grät och mådde av det. Hon trodde att sunna var ett bättre alternativ än faraonisk som hon själv utsatts för, men man väljer inte alltid det rätta. Hon har bett om ursäkt i efterhand, det är starkt och betyder väldigt mycket för mig.

De flesta av Faiza Abdirisaqs vänner från Somalia är könsstympade. En del har frågat henne om råd kring om de ska könsstympa sina egna barn eller vart de själva kan vända sig för att få vård och hjälp.

– Jag brukar fråga dem om de vill att deras döttrar ska genomgå det värsta och jobbigaste de själva varit med om. Och det vill de inte. Ingen religion säger att det ska göras och i Sverige är det olagligt. Det är absolut bra att det är straffbart här, men den känslomässiga biten är starkare när det gäller att förhindra. Men jag vet inte heller vart man ska vända sig för att få hjälp, säger hon.

I förra veckan skrev VF om att könsstympning ska lyftas på den värmländska agendan. Och nationella riktlinjer för hur man på bästa sätt förebygger och förhindrar att flickor i Sverige blir könsstympade håller just nu på att tas fram.

– Det är bra att det uppmärksammas. Jag gör ingen hemlighet av att jag är drabbad. När svenskar frågar om jag är könsstympad undrar de ofta om sexlivet. Men det handlar inte bara om sex, utan om hjärta och hjärna. Man kan njuta ändå, förklarar Faiza Abdirisaq.

Hon föreslår att nyanlända invandrade i Sverige ska få samhällsinformation om saker som föreningsliv, könsstympning och annat viktigt genom studiecirklar i samband med att de får språkundervisning via SFI.

– Våra samhällen är helt olika. Jag tror på en öppenhet för att uppnå förståelse. Att vara helt emot saker och kriga mot varandra gör det bara värre. Om vi pratar om könsstympning och informerar så sprids det även utanför Sverige. Det gör skillnad. Förändring tar tid och kräver tålamod, man måste ha en mänsklig inställning och inte klandra och kalla folk för idioter. Ingen utsätter sina barn för det för att vara dumma, de tror att de gör rätt.