Allt började med en blixtinkallelse till audition i Säffle 2012. Sedan dess har huvudrollerna på de värmländska scenerna avlöst varandra för Uppsalatjejen Klara Nilsson. En månad framöver ser vi henne nu som Maria von Trapp i The Sound of Music på Scalateatern i Karlstad.
Att Klara Nilsson tycker om att fynda färggranna kläder på second hand är tydligt när vi träffar henne på Sandgrundsudden en repetitionsfri förmiddag. Hon berättar att hon hittat ”en riktig guldgruva” i Säffle och ofta kikar in på Myrorna eller Röda korset när tillfälle ges.
– Jag har samlat på mig så mycket kläder att jag skulle kunna öppna en egen butik tror jag.
Något slumpartat är det i Värmland som den 25-åriga musikalartisten har fått en flygande start på karriären – utan någon som helst lokal koppling sedan tidigare. Efter examen vid Musikalakademien i Umeå våren 2012 började hon söka roller – bland annat den som Annie i Säffleoperans höstuppsättning av Annie get your gun samma år.
– Först blev jag inte ens kallad till audition men sen ringde de upp bara några dagar innan och undrade om jag kunde komma ändå. De sa att de gillade mitt personliga brev.
• Vad skrev du i det?
– Jag tror att jag kopplade det mycket till rollen. Jag skrev att Annie är en karaktär som jag verkligen tror att jag kan göra bra.
Premiärföreställningen hyllades av pressen. VF:s recensent Rolf Ahlzén beskrev Klara Nilssons insats som ”formidabel” och Annie get your gun blev en för Säffleoperan efterlängtad och nödvändig publiksuccé.
– På något sätt var det först efter premiären som jag förstod att jag hade huvudrollen. ”Just det”, tänkte jag, ”det är klart att de kommer att skriva något om mig när musikalen heter Annie get your gun och det är jag som spelar Annie.” Jag kände mig så mycket som en i gänget. Saker brukar inte stiga mig åt huvudet men sånt där gör så klart att man blir glad, nöjd och stolt.
Sedan dess har, som hon själv uttrycker det, ”kontrakten avlöst varandra”. Två somrar i rad har Klara Nilsson gjort Anna i Värmlänningarna och Säffleoperan anlitade henne på nytt till fjolårets uppsättning. Sedan följde en roll i Jesus Christ Superstar i finska Åbo under sex månader. Eftersom hennes bas är lägenheten på Kungsholmen i Stockholm blir det en hel del resande.
– Jag är ganska trött. Allt pendlande sliter mer än jobbet i sig. Under repetitionsperioderna jobbar vi i princip fem dagar i veckan och har jag tur hinner jag med sista tåget till Stockholm och får vara hemma två dagar. Men det är så klart en ynnest att få jobba.
På tågresorna brukar hon läsa (”jag har alltid flera böcker igång samtidigt”), rita eller skriva. Så mycket manusläsning brukar det däremot inte bli.
– Stunderna på tåget är sköna. Det där är hobbyer som jag inte behöver vara bra på, som det inte ligger någon slags prestation i.
Hon beskriver ändå sig själv som ganska prestigelös.
– Jag tycker det är kul att jobba och så länge det är utvecklande och bra så spelar det ingen roll om jag är i Säffle eller i någon större stad.
Nu axlar alltså Klara Nilsson rollen som Maria von Trapp i The Sound of Music på Scalateatern i Karlstad. Som många andra förknippar hon musikalklassikern med barndomsjular framför tv:n.
– Den har ett nostalgiskt skimmer och något gulligt över sig och det kan jag tycka är både bra och dåligt. För mig är det en stark berättelse som väver in musik på ett väldigt naturligt sätt.
Musikalen skrevs 1959 av Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II och den flerfaldigt Oscarsbelönade filmatiseringen med Julie Andrews som Maria gjordes 1965. Den romantiska berättelsen som utspelar sig i ett nazihotat Österrike är baserad på verkliga händelser. Peter Gröning spelar den rike änklingen Georg von Trapp, en sträng man som efter hustruns död driver en hård uppfostran med sina sju barn.
– Han tror att det är det enda sättet att få kontroll. Sen kommer Maria in i bilden och får dem att leva. Och den effekten kan ju verkligen musik ha, säger Klara Nilsson.
Rollen som Maria ligger ganska nära den som Annie, menar hon.
– Det är unga tjejer som är lite kaxiga för den tiden. I dag tänker man kanske inte på samma sätt men då var det nog ganska ovanligt att skriva in tjejer i sådana roller. Både Annie och Maria är på riktigt, de bara säger det de tänker på. De har inte så många fasader.
• Finner du några likheter med dig själv där?
– Jag försöker vara så skulle jag nog säga. Sen tror jag att vi alla har skyddsmurar av olika slag. Men jag skulle vilja vara sådan fullt ut.
• Har du någon drömroll?
– Nej, men jag har en dröm om att få göra en roll som ligger väldigt långt ifrån min egen person. Nu har jag spelat flera karaktärer där jag kunnat plocka väldigt naturligt från mig själv. Där jag inte har behövt ändra så mycket i vare sig kroppsspråk eller tonläge.
– Det vore kul att göra något extremt, något som är riktigt svårt och utmanande, kanske spela man?